thegreywayoflife.blogg.se

Han sträcker fram handen i en hjälpande gest och jag tar tacksamt emot den. Jag litar inte riktigt på mig själv nu, att benen ska bära mig. Det milda chocktillstånd jag befinner mig i då jag insett att min förebild eller snarare idol står framför mig, försätter mig i trans. Filmen av det här ögonblicket har rullat på min näthinna så många gånger. Jag har fantiserat ihop den ena historien efter den andra i någon form av parallell värld till verkligheten. Men jag måste säga att för en gång skulle så överträffar verkligheten mina fantasier. Inte bara är han gudomligt snygg, hans bemötande emot mig är så vänligt och... romantiskt på något vis. Det kan i och för sig bero på att det rinner blod ifrån mitt ansikte ner mot min haka som gör att jag inte kan fokusera riktigt. 

– Jag glömde visst att presentera mig, säger han. Derek. Derek Shepherd. 

– Ja-ag, stammar jag och rodnar som galning. Jag heter Meredith. Jag kan inte fatta att det är du! Jag låter som ett av fansen till en popidol. Stammar, rodnar och kan inte behärska min beundran. 

Han skrattar mjukt och visar sina vita tänder. Jisses vilket bländande leende! Jag solar mig i glansen från tänderna, njuter. Helt plötsligt falnar hans leende och vänder han sig om och börjar gå mot sin bil. Armarna är stramt lagda i kors och ryggen har blivit stel som en pinne. Jag blir kvar oförmögen att röra mig och förvånad över hans plötsliga humörändring. Mitt undermedvetna hånskrattar åt mig och säger att ingen man är så perfekt som jag utgjort Derek att vara. 

Hans svarta bil bländar mig lika mycket som hans leende och den skriker verkligen rikedom. Jag öppnar dörren och trycker ordentligt näsduken mot såret för att inte droppa på de fläckfria sätena. Finns det något dåligt hos honom över huvud taget? Han är rik, ser ut som en gud och dessutom borde han vara smart eftersom han är en kirurg. Mina tankar vandrar iväg automatiskt. En maräng till bröllopsklänning, en stor och flådig villa, glada barn som springer i en trädgård... Jag måste skaka på huvudet för att återvända till verkligheten. 

– Skulle du med färjan? frågar han och fäster ögonen rakt i mina.

– Ja, svarar jag andlöst och enstavigt medan jag drunknar i det blå havet i hans blick. 

– Var du på väg till jobbet då? I så fall antar jag att det här kommer göra dig ännu senare än om du hade fått vänta på nästa färja. Men vad ska man göra när... 

Han riktar blicken mot vägen och fortsätter babbla. Om han bara visste vart jag jobbar så skulle han nog tycka det här är skrattretande. Om han bara visste att genom att åka med honom kommer jag faktiskt att komma i tid till jobbet. Om han bara visste...

Vad är det Derek inte vet? Ledsen för dålig uppdatering men i och med sommarlov nu så blir det bättre!

Kommentera gärna!! <3

Ledsen för dålig uppdatering! Kommer en fortsättning ikväll eller imon förmiddag! :)

Vänta! skriker jag och vinkar hysteriskt efter färjan. Åh typiskt! Min vanliga tur när jag har bråttom någonstans. Hur jag än skyndar mig på morgonen så verkar tiden vilja leka kapplöpning. Just som jag tror jag kommer vinna så knackar den mig på axeln och lägger in högsta växeln. Som alltid slutar det med att den flinande springer över mållinjen långt före mig vilket i de flesta fall leder till att jag kommer försent till något. Uppgivet dunsar jag ner på marken och kör händerna genom mitt blonda hår. Min gamla studentcykel ligger slängd bredvid mig på kajkanten där jag i all brådska lämnade den. Sablar, det här får inte hända, tänker jag. Inte nu, inte idag. Inte med mig. Man vill ju inte vara den som kommer sent första dagen. Inte vara Meredith, den som är sen. Det första intrycket är ju en stämpel man får leva med sen och ingen vill vara den den svettiga nörden med andan i halsen. 

Jag reser mig upp för att kolla så att cykeln fortfarande är funktionsduglig och genom en impuls sparkar jag frustrerat till den. Hårt. Jag tycker mig se den ligga där och hånskratta åt mig som om det var rätt åt mig att jag skulle missa den dumma båten. På något sätt har den rätt men jag vill egentligen inte erkänna det. Mycket enklare att förneka och skylla allt på cykeln.

Jag sveper luggen ur ansiktet och kastar en blick runt omkring mig. Solen är precis på väg upp och himlen färgas alldeles rödgul. Vågorna står i kontrast mot det brinnande infernot i horisonten och det blå och gula är så vackert. Man skulle kunna stå och titta på det i evigheter utan att tröttna vare sig på utsikten eller det lugna kluckande ifrån vågorna. 

Plötsligt tjuter ett gällt ljud bakom mig och jag sprätter till och snurrar runt så fort att jag tappar balansen. Asfalten kommer närmare och närmare medan jag i ett desperat försök att slippa slå mig blå och gul, slänger ut händerna framför mig. Försöket misslyckas och jag faller handlöst med näsan rakt i marken. Smärtan färdas snabbt och genomborrar varenda millimeter av mitt ansikte. Aj, tänker jag och försöker sätta mig upp. Jag slickar mig om läpparna och känner något vått och järnsmakande. Blod. Jag har inget emot blod, bara det inte är mitt eget. Usch. Mina trevande utforskningar och tankar avbryts av en främmande röst.

– Här, säger han ifrån ingenstans och sträcker fram vad som verkar vara en näsduk. Är du okej? Jag stirrar oförstående upp och efter en mindre evighet förstår jag att det står en man framför mig. Och pratar. Med mig. Han är dessutom stilig. Nej, stilig är fel ord, snarare filmstjärnesnygg fast lite mer åt skogsmullehållet. Han bär en enkel flanellskjorta och ett par vanliga jeans. Ansiktet är finmejslat med ett par otroligt vackra och snälla ögon. Min blick fortsätter lite uppåt och jag tappar fullständigt andan. Antingen har han väldigt bra gener eller en väldigt bra frisör för hans hår är gudomligt snyggt. Fullständigt fulländat, perfekt.

– Jag är så ledsen om jag skrämde dig, fortsätter han och jag sliter min blick ifrån hans hår. 

– Det är ingen fara, svarar jag men inser med en gång att det lät idiotiskt. Jag sitter på marken och blöder ju ganska ordentligt.

– Jag jobbar som kirurg, låt mig skjutsa dig till sjukhuset där jag jobbar så ska vi tvätta rent såret i din panna. Det ser ont ut. Min instinkt säger åt mig att fly, hoppa i vattnet eller vad som helst. Men det är något med honom som är betryggande och inombords brottas mina tankar med min magkänsla i en för tillfället jämn kamp. Han ser på mig att jag tvekar så han tillägger:

– Kom igen, jag skjutsar dig i min bil. Inte ska du väl sitta här och blöda. Cykeln kan du hämta senare. Det är förresten inte långt, bara runt hörnet. Du har kanske hört talats om Seattle Grace?

Min magkänsla ger efter för mina tankar och i och med nämnandet av ett av Seattles berömdaste sjukhus vet jag precis vem det är som står framför mig. 

Jaha, då var historien igång! Vem är mannen med det perfekta håret? Hur vet Meredith vem det är?

Kommentera gärna!! <3