Kapitel 2 - Derek
Kategori: The Grey Way of Life
Han sträcker fram handen i en hjälpande gest och jag tar tacksamt emot den. Jag litar inte riktigt på mig själv nu, att benen ska bära mig. Det milda chocktillstånd jag befinner mig i då jag insett att min förebild eller snarare idol står framför mig, försätter mig i trans. Filmen av det här ögonblicket har rullat på min näthinna så många gånger. Jag har fantiserat ihop den ena historien efter den andra i någon form av parallell värld till verkligheten. Men jag måste säga att för en gång skulle så överträffar verkligheten mina fantasier. Inte bara är han gudomligt snygg, hans bemötande emot mig är så vänligt och... romantiskt på något vis. Det kan i och för sig bero på att det rinner blod ifrån mitt ansikte ner mot min haka som gör att jag inte kan fokusera riktigt.
– Jag glömde visst att presentera mig, säger han. Derek. Derek Shepherd.
– Ja-ag, stammar jag och rodnar som galning. Jag heter Meredith. Jag kan inte fatta att det är du! Jag låter som ett av fansen till en popidol. Stammar, rodnar och kan inte behärska min beundran.
Han skrattar mjukt och visar sina vita tänder. Jisses vilket bländande leende! Jag solar mig i glansen från tänderna, njuter. Helt plötsligt falnar hans leende och vänder han sig om och börjar gå mot sin bil. Armarna är stramt lagda i kors och ryggen har blivit stel som en pinne. Jag blir kvar oförmögen att röra mig och förvånad över hans plötsliga humörändring. Mitt undermedvetna hånskrattar åt mig och säger att ingen man är så perfekt som jag utgjort Derek att vara.
Hans svarta bil bländar mig lika mycket som hans leende och den skriker verkligen rikedom. Jag öppnar dörren och trycker ordentligt näsduken mot såret för att inte droppa på de fläckfria sätena. Finns det något dåligt hos honom över huvud taget? Han är rik, ser ut som en gud och dessutom borde han vara smart eftersom han är en kirurg. Mina tankar vandrar iväg automatiskt. En maräng till bröllopsklänning, en stor och flådig villa, glada barn som springer i en trädgård... Jag måste skaka på huvudet för att återvända till verkligheten.
– Skulle du med färjan? frågar han och fäster ögonen rakt i mina.
– Ja, svarar jag andlöst och enstavigt medan jag drunknar i det blå havet i hans blick.
– Var du på väg till jobbet då? I så fall antar jag att det här kommer göra dig ännu senare än om du hade fått vänta på nästa färja. Men vad ska man göra när...
Han riktar blicken mot vägen och fortsätter babbla. Om han bara visste vart jag jobbar så skulle han nog tycka det här är skrattretande. Om han bara visste att genom att åka med honom kommer jag faktiskt att komma i tid till jobbet. Om han bara visste...
Vad är det Derek inte vet? Ledsen för dålig uppdatering men i och med sommarlov nu så blir det bättre!
Kommentera gärna!! <3
